Elisabeth Nielsen

I remember that one of the first times I came across a piano I was fascinated by its sheer size. I must have been a little girl of around 4-5 years old, so I was drawn to the fact that I couldn't grasp the instrument as a whole because it was so much bigger than me. 

Jag minns att ett av mina första möten med pianot var väldigt speciellt för jag var så fascinerad av storleken på instrumentet. Jag var en liten tjej på 4–5 år och jag fann instrumentet så lockande tack vare att jag aldrig hade kunnat omfamna hela instrumentet på en gång eftersom det är så mycket större än mig själv.

När jag blev tonåring övergick mitt fokus från det fysiska och tekniska till det musikaliska. Jag fascinerades av själva musiken och det som musiken kan göra när det gäller att kommunicera känslor och berättelser. När jag blev 14–15 år visste jag att jag ville bli musiker. Det är en period i ens liv där man utvecklas mycket, ställer många frågor och är osäker på sig själv – men det var en sak jag alltid var säker på och det var musikens effekt. 

Jag är hälften dansk och hälften ukrainsk. Jag är född i Danmark men har en mamma som kom från Ukraina till Danmark under perioden kring Sovjetunionens fall. Hon har en bakgrund inom teater, så ända sedan jag var liten har jag fått mycket input från hennes teatervärld. Om jag skulle spela ett verk, vilket verk som helst av vilken kompositör som helst, kom det alltid en kommentarer från henne i stil med ”Vad handlar verket om? Vad är verkets budskap? Vad är det för historia du berättar?”. På så sätt var det inte abstrakt musik, utan det var musik som hade ett uppdrag. Det tror jag var väldigt nyttigt att få med sig så tidigt. Det har inneburit att jag under hela min karriär aldrig har känt att jag spelar med tomma toner. Den ukrainska påverkan som framför allt har funnits där under mina yngre år har varit till stor hjälp för den musiker jag har blivit idag.

Jag har alltid varit en performer, ända sedan jag var liten. Jag har gått på balett sedan jag var 3–4 år och jag har alltid älskat att uppträda inför folk. I grund och botten tror jag att det beror på att det är en tvåvägskommunikation – att uppträda och framför allt att spela musik. Musik är ett språk och att kunna spela för någon är inte bara just det, utan också att energin kommer tillbaka till en själv. Jag tycker att det fantastiska med musik är att utan ord kunna återge en känsla eller en berättelse, och den känslan kan förstås av människor från hela världen. I en tid av osäkerhet och krig i Europa är musiken riktigt stark. Den för oss samman och visar vad vi egentligen har gemensamt. Musikens styrka är att musiken är språklös.

Det intressanta med klassisk musik är just ordet ”klassisk” – vad betyder ”klassisk musik”? I själva verket är klassisk musik ett större begrepp eftersom det skrivs klassisk musik även idag. Om man sätter på radion och lyssnar på en typisk poplåt så varar den i 3 minuter, och det är ju ganska kort tid jämfört med en klassisk symfoni som kan vara i 30, 40, 50 minuter och som ger tid till kontemplation och tid att falla in i en annan värld och hitta ett lugn och uppleva en resa. Det är just det som är det magiska med den klassiska världen.

När jag är ensam spelar jag på ett annat sätt. Det är som om jag spelar för mig själv och är min egen publik. Jag kan också bli väldigt rörd. Det kan tyckas lite konstigt, men jag känner att det är som att flygeln hör vad jag säger och svarar tillbaka. Ett verk som jag spelade på ett sätt under gårdagen kanske jag spelar på ett helt annat sätt idag. 

Att spela en konsert är på många sätt som att springa ett maraton – man går igenom många stadier.

För mig har det alltid varit en stor utmaning det här med vilka kläder jag ska ha på mig på scen. Å ena sidan ska det vara något jag gillar, å den andra ska kläderna passa inte bara mig utan även musiken? Den estetiska sammansmältningen måste finnas där för när man går på en konsert ska det vara en helhetsupplevelse.

Som musiker har man alltid ritualer innan man går upp på scenen. Det kan vara att dricka en kopp te med citron eller att sminka sig på ett visst sätt. Det kan vara vad som helst. Men för mig är det att gå upp på scenen innan publiken anländer, fokusera på de tomma platserna och föreställa mig hur energin kommer att förändras när publiken fyller salen. Så ser min ritual ut. Det handlar om publiken och den energi som skapas av publiken och som märks så tydligt. Som en kommunikation mellan mig och dem som lyssnar. Det är också därför det är så viktigt att spela för människor och inte bara för sig själv.

Precis innan jag ska upp på scenen – de där 10–20 minuterna när jag är helt ensam och inte har mitt instrument och tänker; ”Kommer jag ihåg den där takten, ackordet, tonen, rytmen nu? Ååååh, jag kommer inte ihåg …!” Men så kommer jag in på scenen och ser en massa människor … går fram till instrumentet, sätter mig, lägger händerna på tangenterna och så kommer musiken av sig själv. Och det är en magisk upplevelse varje gång. Det lugn som uppstår när jag börjar spela och har tangenterna under mina fingrar. Det är så fantastiskt och något jag verkligen hoppas kommer att vara med mig resten av livet.

Historiskt sett har musikbranschen varit väldigt mansdominerad och likaså pianovärlden. Vi ser det än idag bland kompositörer, dirigenter och operachefer. Men förändringar sker så sakteliga. Jag tror att ju mer vi rör oss framåt, desto mer kommer vi att se en musiker som en musiker oavsett kön.

Masai stories are portraits of women's lives, presented through thoughts and reflections from a group of dedicated and passionate women. The stories reflect on diversity, openness, courage and, not least, the freedom to be and want to be yourself. Through meetings these women, who all inspired us with their life choices and creativity, we wanted to create a special insight into women's lives. Our stories portray the strength and beauty that emerges when your life passions are allowed to blossom, and when you choose to listen to yourself and pursue your dreams.